Vi springer som aldrig förr

Löpning har varit en av de senaste årens allra största trender när det gäller träning. Men kan man verkligen säga så, egentligen? Sprungit har väl människan gjort i alla tider?

Den moderna idrotten uppstod under senare halvan av 1800-talet. Det var bl.a. då som fotbollen i dess nuvarande form uppstod. Dessförinnan var det mest militärer som hade ägnat sig åt fysisk träning. Under 1900-talets första decennier var många nordbor, som Edvin Wide, Paavo Nurmi, Ilmari Salminen och Hannes Kolehmainen, framgångsrika i olympiska sammanhang.

Nya Zeeland visade vägen

Men det var först efter andra världskriget som löpning blev en motionsform för den breda massan. Detta är till stor del en enda persons förtjänst: nyzeeländaren Arthur Lydiard. Faktum är att Lydiard också var verksam i Finland under en period, där han bidrog till en ny gyllene era, den finska löpningens renässans, och bl.a. tränade löpare som Pekka Vasala och Olavi Suomalainen. Dessförinnan hade Lydiard tränat flera löpare i sitt hemland, och hans träning kom att få stor betydelse inte bara för sporten löpning, utan även för hur många av oss tränar idag.

Även om många av oss idag använder verbet ”springa” och substantivet ”löpning” för att beskriva sin valda motionsmetod så är det inte länge sedan man pratade om jogging. Detta är ett gammalt ord i engelska språket, men det har haft många olika betydelser genom tiderna. Att det kom att betyda ”löpträning” är nyzeeländarnas förtjänst. Tidigare talade man i den engelskspråkiga världen om ”roadwork”. Bill Bowerman, löptränare vid University of Oregon och senare en av grundarna till Nike, besökte Nya Zeeland 1962 och tog en joggingrunda med Lydiard. Tillbaka i USA skrev han en bok som gavs ut 1966 under titeln Jogging.

Idag har varje svensk stad med självaktning minst ett årligt lopp. Den riktiga klassikern bland svenska lopp, Lidingöloppet, är alltid fullbokad, och många upptäcker också triathlon. Frågan är om löpningen någonsin varit större i Sverige än vad den är nu.